En dag på jobbet

Dagens utflykt var att få komma och se Pams jobb: hon är sekreterare på en skola för döva och handikappade. Det går inga elever där egentligen, det är en nedlagd skola som används som kontor, hörseltester och hjälpmedelscentral. Dora provsatt en trehjulig cykel, men sa att den var för obekväm. För att få logistiken att fungera fick Fred skjutsa henne till jobbet på morgonen, åka hem själv och göra morgon med resten av familjen i det tomma huset, sedan åka samma väg för att möta Pam vid jobbet och äta lunch. (Familjen har "bara" tre bilar, men Walt, Ben och Pam åker alla åt olika håll och olika tider, så samåkning hör inte till vanligheterna.) Förut har vi kunnat följa Walt i hans PT Cruiser och åkt bakom i Pams Subaru Outback, men nu var det första gången vi körde ut på motorvägen själva. Det gick kanonbra, vi rör oss ju i bilens förlovade land
där en full tank inte ens kostar 300 spänn, men innan vi kom ut på motorvägen skulle vi bara svänga förbi en affär och skaffa oss ett bälte och glasögon mot den starka solen. På vägen därifrån var det enkelriktat den vägen vi kom och Fred fick köra lite på känsla. Vi passerade över motorvägen och höll på att köra ut åt fel håll, så det var bara att vända och försöka hitta tillbaka till en bättre utångspunkt än den affär som vi tidigare bara promenerat till.
Till slut korsade vi en gata som vi kände till och tack vare systemet med numrerade gator (avenue) som korsar namngivna (street) så lyckades vi köra tillbaka till korsningen NE 21st Avenue/NE Halsey St och komma iväg dit vi skulle, puh!
Vi tog oss hem raka vägen och gjorde hemlagad lasagne till allas förtjusning ägnade resten av kvällen åt att skriva ned allt som vi skulle vilja göra och se innan de här veckorna är slut. Men det är en annan historia.

A day at the Zoo

Vi tog en spårvagn genom city till zoo på förmiddagen. Ryggsäckarna var packade med lunchmackor och frukt. Sedan spenderade vi fyra timmar bland björnar, jaguarer, elefanter, giraffer, uttrar och apor. Det ställe som barnen fastnade för speciellt var fladdermössen som fick frukt precis när vi kom dit (och var nyvakna och hängde i vingarna och lättade blåsan till allas förtjusning). Elis och Dora knatade på genom hela parken och fick stärka sig med "elefantöra": friterat platt bröd stort som en tallrik med socker och kanel.
Till middag lagade vi svenska, tunna pannkakor med keso och rivna morötter, vilket var så udda och hälsosamt att Pam sprang efter kameran för att föreviga.
Nu sitter vi och planerar hur fjärde juli ska gå till, fem timmar i en park med barnen (BBQ först och sedan fyrverkerier i skymningen, vilket kan bli spännande.

Söndagskyrka special

Idag gick vi upp så att vi skulle hinna till kyrkan, som dagen till ära firade freedom celebration and welcome home. Det var till ära för alla soldater från förr till nu, med olika talare och massvis med patriotiska sånger (som vi spelade in). Efter den 1,5 timmars långa servicen (som D o E skötte sig fantasktiskt på med tanke på att de inte förstod något...) var det picknick med hamburgare, ansiktsmålning, tävlingar och militärfordon etc för alla c:a 200 medlemmarna. Vi blev introducerade för alla vänner och alla tyckte vi var exotiska!

Efter det så åkte vi till Costco som är ett gigantiskt ställe där allt är lika stort som minst 12 drickor o 300 c-vitamintabletter i en burk. Vi gick med två stora vagnar och avslutade med en kall bärsmoothie innan vi tog motorvägen hem igen. Eftermiddagen bestod av vattenlek o chill ute innan vi åt kycklingsallad ute i trädgården med Ben och hans flickvän Amanda. Imorgon ska vi gå på Zoo:t.

Mount St Helens - berget som förlorade sin topp 18:e maj 1980

Idag åkte vi 2 timmar till Mount St Helens. Med tanke på att vi körde upp till 4000 fot (1200 m) så var vi förberedda på lite kylig vind, men när vi knallade ut på vandringsleden vid Johnstonsobservatoriet för att få en bättre vy över landskapet så var vädret var perfekt: strålande klart, vindstilla och runt 20C. Dora och Elis spanade in vulkanstenar efter leden och ställde upp som fotoobjekt för att föreviga den snöklädda resten från det stora vulkanutbrottet. Efter en fika på leden såg vi en dramatisk film om hela förloppet under dagarna som utbrottet varade.

Build-a-Bear + Chuck E Cheese = Amerikansk födelsedag!

Pam bokade en full eftermiddag där vi först åkte till Build-A-Bear - en affär där barnen fick välja ett skinn till ett gosedjur och sedan få hjälp att fylla det med fluff. Dora valde först en vit änglahäst men bestämde sig sen för en mer normal pandabjörn, Annika. Elis valde en kamoflagefärgad nalle, militärbjörnen Milton.
Innan nallen syddes ihop fick man plocka ut en liten speldosa som man kunde trycka på så den börjar spela att lägga i ena armen och sedan ett litet hjärta som man fick önska sig något innan butiksbiträdet sydde ihop ryggen. Sen var det dags att klä nallen och då fanns allt man kan tänka sig: skor i alla modeller, rullskridskor, mössor, hattar, motorcyklar, klänningar... ALLT. När kläderna var valda skrev vi ett personbevis, betalade i kassan och fick ett "pawsport" för nallen med stämpel. I kassan fick kassörskan höra att det var Doras födelsedag varvid hon ställde henne i mitten av affären, tog en stor ringklocka och kungjorde för alla i närheten att det var ett fördelsedagsbarn i affären och alla stämde upp i Happy Birthday.

Chuck E Cheese är en stor råtta som älskar ost och bor i en pizzeria/spelhall/lekstuga för många barn. Där framstod uppvaktningen i nallaaffären som liten. Uppläget var följande: De barn som var med på kalaset fick varsin mugg med spelmynt och fick ägna 40 minuter att använda dem i spelapparater som spottade ut ett antal biljetter. Ju fler biljetter, desto finare leksak fick man med sig hem i slutet av kalaset. När barnen vunnit några biljetter var det pizzadags, Dora önskade sig såklart hawaii, hennes favorit. Efter pizzan kom så själva gratulationshändelsen när Chuck E och personal i pizzerian kom in under en rockig barnshowsignatur och marcherade tillsammans med barnen runt hela restaurangen och ställde sedan upp Dora på en stol medan alla sjöng och klappade händerna. Dora höll ihop hela tiden och spelade med men när det var dags för att gå in i "the ticket blaster" (se länken ovan) sa hon nej. Ett släktingbarn till Goskas ställde upp som ersättare och tillbringade 30 sekunder i en cylinder full med små biljetter som flög omkring helt okontrollerat tack vare en stor fläkt.
Sedan var det dags för medhavd, hemgjord jordgubstårta och mera spel i arkadmaskinerna för mer biljetter. Hela äventyret varade i tre timmar och vi åkte hem med en lycklig, trött dotter och en son som var avundsjuk på att hans kalas minsann inte ens "var i närheten" av det hon hade fått uppleva.