En dag på farmen

Vi åkte till familjen Thompsons gamla farm med hästar, kor, hönor, kattungar och en hund. Farmen sköts av Bens brorson med familj. När vi kom höll Ben redan på att sadla sin 30 år gamla ridhäst, som han haft sedan den var 1,5 år och ridit in själv.
Det tog inte många minuter förrän alla provsuttit och (de andra) barnen ridit en liten stund med Ben vid grimskaftet. Då blev det Annas tur att äntligen få rida. Dagen till ära hade Walt tagit fram sina gamla, för små boots och lät henne prova dem; de satt perfekt!
Vi filmade såklart och ansiktsuttrycket när hon kom tillbaka efter en galopp över ängarna var som gjort för att skicka in filmen till Americas Happiest Homevideos om det funnits ett sån't program :-)
Elis var mer förtjust i familjens fyrhjuling och åkte först en runda med Thammy, sedan med pappa upp i skogen och med Thamy igen. Till lunch hade vi "tail gate party"(maten uppdukad på baklemmen på Bens pick-up) med "pulled pork" (mörkokad skinkstek med BBQsås) i hamburgerbröd.

Happy 4th of July!

Vi inledde söndagen med ett besök i kyrkan. Musiken kompades av gitarrer, bas och trummor och all text, både musik och läsning, presenterades med en projektor på en duk där vi är vana att se en altarmålning. Då det var fjärde juli bestod bakgrunden såklart av en vajande fana, "the star spangled banner". Efter ceremonin brukar man stanna på söndagsskola och Dora blev först medföst mot det rum där barn i hennes ålder skulle undervisas, innan vi förklarade att hon var på besök från Sverige - "Oh! Sweden!" blir svaret allt som oftast.

Dagen var lite mulen och kylig och vi stannade till "hemma" och tog en tröja innan vi promenerade till MAX-stationen och tog gratis spårvagn till 'saturday market' nere i centrum, som tydligen pågick lördag och söndag. Väl framme var vi lite lunchsugna och kikade inte lång stund bland hantverks- och konststånden förrän vi slog till på lite mat från matstånden. Vi slog oss ned vid en fontän och mumsade curry- och sataykyckling.

På eftermiddagen ramlade Pams släktingar in för en grillkväll och återigen blev det hamburgare till middag... Hon lagade tack och lov mager potatissallad och kokade majskolvar, så barnen tog en vegetarisk tallrik och skippade burgaren. Vi fick hjälpa till att dekorera efterrätten: en rektangulär sockerkaksbotten med ett lager "cool whip" (konstgjort substitut för vispad grädde på burk), en ruta med blåbär och sju ränder med nyplockade hallon = 'the star spangled banner'. Riktigt gott var det (och laktosfritt!). Ingen behövde gå hungrig ikväll heller och vi sköt våra små smällare utanför huset, med lilla grannflickan på gatan mittemot ivrigt klappande efter varje liten pjäs. Klockan tio på kvällen fick vi uppleva stadens RIKTIGA fyrverkerier. Vi packade in oss i två bilar och blev tvugna att parkera en bit från floden där fyrverkeriet skulle fyras av. Vi hittade platser på en broramp nära floden och kunde filma hela skådespelet. Utan överdrift var det helt klart det mest pampiga, storslagna och påkostade fyrverkeri vi någonsin sett. Trots att vi stod flera hundra meter från avfyrningsplatsen så kunde vi känna de kraftigaste krevaderna i kroppen. Elis som varit så betagen av fredagens fyrverkeri efter rodeon hann bli trött på att bli överväldigad och undrade hur länge det kunde hålla på. Tjugo minuter, då kom avslutningen med fantastiska kaskader i rött, vitt och blått.

Paraden i Hillsboro

Familjen Thompson (Ben och Thammy från Rodeon igår) tipsade oss om att det skulle vara en parad för 4th of July i deras lilla stad Hillsboro idag, den tredje juli, då den fjärde innfaller på en söndag och kolliderar med kyrkfirandet. Så vi lånade Pams Subaru och åkte dit med Elis i Erik o Annas Mustang.
Paraden började 9.30 och vi fick låna Bens "soccer chairs", uppfällbara campingstolar med drickahållare i armstöden och uppfällbart tak som regn/solskydd.
Paraden bestod av ett antal scoutkårer, skolorkestrar, välgörenhetsorganisationer, krigsveteraner, brandkårer, rörmockare, gymnastiktrupper, sopåkare i veteranbilar, politiker, en jätteshoppingvagn och andra hembyggda fordon. Alla hade de en sak gemensam: de kastade karameller och klubbor till barnen längs vägen och delade ut flygblad till de vuxna. Godiset kom bokstavligen i drivor längs vägen och alla barn fyllde stora påsar med godis. Två och en halv timme senare(!) var paraden slut och vi tog våra nyfyllda godispåsar och campingstolar och körde hem till Thompsons. De bodde i ett tämligen nybyggt område i ett mysigt hus i "Suburbia", så förortslikt som man bara sett på film tidigare.
De bjöd oss på lunch, hamburgare och korv från grillen och Sidneys scout-dessert: "peach cobbler in crock pot" (sockerkaksmix varvat med klyftade persikor och tillagat på grillen i järngryta med lock). Thammys föräldrar var också där för att få träffa de exotiska gästerna och vi hade riktigt trevligt på deras uteplats i solskenet.

Sedan bar det av till ett nytt kalas: lille Henrys ettårskalas hemma hos Sam och Laree. Vi tog oss dit hjälpligt med utskriven färdväg medan Erik o Anna körde efter gps. Efter lite trixande kom vi först fram, trots en skakig rutt via vägarbeten och annat. Förklaringen kom då Erik insett att han hade fel gatunummer, 4250 Howe St istället för 4520.
Här bjöds det först på hamburgare (den här gången kalkon d:o då Laree inte äter rött kött, gott med omväxling i kosten ;-) från grillen och potatissallad som vi hjälpt Pam att förbereda dagen innan. Vi skrubbade potatisen i alla fall. Sedan blev det egenpyntade muffins för barnen med icing (smör och florsocker) och godis som utsmyckning. Sött!

St Pauls Rodeo

Igår kväll fick vi uppleva ett helylleamerikanskt äventyr då Pam och Walt tog oss med till en rodeo utanför stan. På vägen dit stannade vi vid en "outlet mall", köpcentrum med olika märkesbutiker som Levi's, Northface m.fl. Vi handlade såklart jeans till oss allihop och lite jackor och annat smått o gott.

Rodeoarenan låg sedan bara ett tiotal minuter längre bort och vi anlände till den lilla byn St Paul vid femdraget på eftermiddagen. Utanför arenan var det uppställt ett antal åkattraktioner som karuseller, en liten hoppborg och en mobil jätterutschkana! Självklart fanns alla amerikanska delikatesser representerade: halv grillad kyckling, elefantöra (friterad degplatta med kanel & socker), kolapopcorn, korvar och jättebrickor med pommes frites! Ingen behövde gå hungrig därifrån... Där fanns också ett tält med utställare av olika former med hästanknynting: Sadlar, boots, smidda ljuskronor med hästmotiv och Elis favorit: en husvagn för den stora hästfamiljen med plats för fyra hästar längst bak och en lyxigt inredd främre del för den mänskliga halvan av flocken. För ynka $117 000 kunde den bli vår, men då skulle vi behöva köpa oss en sådan där gigantisk pick-up också för att dra ekipaget med.

Halv åtta drog själva rodeonshowen igång. Det är ett kringresande sällskap med ett tiotal ryttare som tävlar i häst- och tjurridning och olika grenar med lasso. Det var tur att Anna fick sitta bredvid den gamle månskensbonden Ben som vi också lärde samtidigt som Walt och Pam bodde i Örebro, då han kunde förklara de olika momenten och varför ryttarna fick poäng. Det mest spektakulära var nog vildhästtävlingen på slutet, då det gällde att fånga en oinriden vildhäst och ta den genom arenans utgång inom fem minuter. Rodeoclownen visade sig vara
en stuntartist av rang, "Wild Child" och låtsades först inte alls kunna hantera en cross, men lyckades senare köra över en husvagn med ramp monterad längst bak och flyga över husvagn och dragbil.

Kvällen avslutades med ett traditionsenligt fyrverkeri som säkert varade nästan tio minuter. Eller som Elis sammanfattade det innan han somnade för kvällen i sin säng: "Jag trodde aldrig fyrverkeriet skulle ta slut. Det vara fortsatte och fortsatte. Det var jättefint! Och den som inte tycker det, den måste vara knäpp."

Det kom en röd Mustang!

Nu är Erik och hans Anna på plats sedan ett par dagar. De anlände en kväll i sin röda Mustang lagom till efterrätten när vi njutit middag med Walt, Pam, deras söner Adam, Sam och Ben med respektive. Det blev kanske ett överrumplande mottagande för de två som bara sovit en enda natt i sin nya tideräkning och tillbringat sen eftermiddag tre timmar i bil. Det talades och skrattades en hel del och vi avslutade kvällen med några av familjens gamla lägerklassiker med Adam och Sam på stålsträngade gitarrer och Fred som extra "hjälp" på en av Adams gamla nylonsträngade gitarrer. Riktigt mysigt.

Dagen efter Erik o Annas ankomst gick vi och shoppade några tröjor. Vädret var lite svalare och vi behövde komplettera garderober med extrakläder. Erik lyckades hitta en telefonoperatör som var villig att släppa in hans iPhone utan att teckna ett riktigt långtidsabonnemang. Det är en stor skillnad och betydligt dyrare att använda mobiltelefon i det här landet där det mesta annars känns billigare: Det kostar oss (med kontantkort) 20 cent att skicka OCH ta emot SMS!

En dag i parken

Vi packade med oss lunch och åkte till Mt Tabor Park, en park med lekplats och vacker utsikt över stan då det är en gammal vulkan. Till skillnad från Mt St Helens så är den här helt lugn och har inte haft utbrott de senaste tusentals åren. Det var imponerande att se de enorma granarna (alltså träden, vi är inte så enorma ännu) med omkrets på flera meter och tänka sig att det var exakt sådana granar som brutits som tändstickor vid utbrottet på Mt St Helens. Vi träffade Laree med lilla Henry och käkade våra mackor med fantastisk utsikt mot Mt Hood. Dora och Elis snurrade en lång stund på lekplatsens lilla manuella karusell och fick även prata lite svenska med ett par finlandssvenska flickor som var där med sin mormor.

En dag på jobbet

Dagens utflykt var att få komma och se Pams jobb: hon är sekreterare på en skola för döva och handikappade. Det går inga elever där egentligen, det är en nedlagd skola som används som kontor, hörseltester och hjälpmedelscentral. Dora provsatt en trehjulig cykel, men sa att den var för obekväm. För att få logistiken att fungera fick Fred skjutsa henne till jobbet på morgonen, åka hem själv och göra morgon med resten av familjen i det tomma huset, sedan åka samma väg för att möta Pam vid jobbet och äta lunch. (Familjen har "bara" tre bilar, men Walt, Ben och Pam åker alla åt olika håll och olika tider, så samåkning hör inte till vanligheterna.) Förut har vi kunnat följa Walt i hans PT Cruiser och åkt bakom i Pams Subaru Outback, men nu var det första gången vi körde ut på motorvägen själva. Det gick kanonbra, vi rör oss ju i bilens förlovade land
där en full tank inte ens kostar 300 spänn, men innan vi kom ut på motorvägen skulle vi bara svänga förbi en affär och skaffa oss ett bälte och glasögon mot den starka solen. På vägen därifrån var det enkelriktat den vägen vi kom och Fred fick köra lite på känsla. Vi passerade över motorvägen och höll på att köra ut åt fel håll, så det var bara att vända och försöka hitta tillbaka till en bättre utångspunkt än den affär som vi tidigare bara promenerat till.
Till slut korsade vi en gata som vi kände till och tack vare systemet med numrerade gator (avenue) som korsar namngivna (street) så lyckades vi köra tillbaka till korsningen NE 21st Avenue/NE Halsey St och komma iväg dit vi skulle, puh!
Vi tog oss hem raka vägen och gjorde hemlagad lasagne till allas förtjusning ägnade resten av kvällen åt att skriva ned allt som vi skulle vilja göra och se innan de här veckorna är slut. Men det är en annan historia.

A day at the Zoo

Vi tog en spårvagn genom city till zoo på förmiddagen. Ryggsäckarna var packade med lunchmackor och frukt. Sedan spenderade vi fyra timmar bland björnar, jaguarer, elefanter, giraffer, uttrar och apor. Det ställe som barnen fastnade för speciellt var fladdermössen som fick frukt precis när vi kom dit (och var nyvakna och hängde i vingarna och lättade blåsan till allas förtjusning). Elis och Dora knatade på genom hela parken och fick stärka sig med "elefantöra": friterat platt bröd stort som en tallrik med socker och kanel.
Till middag lagade vi svenska, tunna pannkakor med keso och rivna morötter, vilket var så udda och hälsosamt att Pam sprang efter kameran för att föreviga.
Nu sitter vi och planerar hur fjärde juli ska gå till, fem timmar i en park med barnen (BBQ först och sedan fyrverkerier i skymningen, vilket kan bli spännande.

Söndagskyrka special

Idag gick vi upp så att vi skulle hinna till kyrkan, som dagen till ära firade freedom celebration and welcome home. Det var till ära för alla soldater från förr till nu, med olika talare och massvis med patriotiska sånger (som vi spelade in). Efter den 1,5 timmars långa servicen (som D o E skötte sig fantasktiskt på med tanke på att de inte förstod något...) var det picknick med hamburgare, ansiktsmålning, tävlingar och militärfordon etc för alla c:a 200 medlemmarna. Vi blev introducerade för alla vänner och alla tyckte vi var exotiska!

Efter det så åkte vi till Costco som är ett gigantiskt ställe där allt är lika stort som minst 12 drickor o 300 c-vitamintabletter i en burk. Vi gick med två stora vagnar och avslutade med en kall bärsmoothie innan vi tog motorvägen hem igen. Eftermiddagen bestod av vattenlek o chill ute innan vi åt kycklingsallad ute i trädgården med Ben och hans flickvän Amanda. Imorgon ska vi gå på Zoo:t.

Mount St Helens - berget som förlorade sin topp 18:e maj 1980

Idag åkte vi 2 timmar till Mount St Helens. Med tanke på att vi körde upp till 4000 fot (1200 m) så var vi förberedda på lite kylig vind, men när vi knallade ut på vandringsleden vid Johnstonsobservatoriet för att få en bättre vy över landskapet så var vädret var perfekt: strålande klart, vindstilla och runt 20C. Dora och Elis spanade in vulkanstenar efter leden och ställde upp som fotoobjekt för att föreviga den snöklädda resten från det stora vulkanutbrottet. Efter en fika på leden såg vi en dramatisk film om hela förloppet under dagarna som utbrottet varade.

Build-a-Bear + Chuck E Cheese = Amerikansk födelsedag!

Pam bokade en full eftermiddag där vi först åkte till Build-A-Bear - en affär där barnen fick välja ett skinn till ett gosedjur och sedan få hjälp att fylla det med fluff. Dora valde först en vit änglahäst men bestämde sig sen för en mer normal pandabjörn, Annika. Elis valde en kamoflagefärgad nalle, militärbjörnen Milton.
Innan nallen syddes ihop fick man plocka ut en liten speldosa som man kunde trycka på så den börjar spela att lägga i ena armen och sedan ett litet hjärta som man fick önska sig något innan butiksbiträdet sydde ihop ryggen. Sen var det dags att klä nallen och då fanns allt man kan tänka sig: skor i alla modeller, rullskridskor, mössor, hattar, motorcyklar, klänningar... ALLT. När kläderna var valda skrev vi ett personbevis, betalade i kassan och fick ett "pawsport" för nallen med stämpel. I kassan fick kassörskan höra att det var Doras födelsedag varvid hon ställde henne i mitten av affären, tog en stor ringklocka och kungjorde för alla i närheten att det var ett fördelsedagsbarn i affären och alla stämde upp i Happy Birthday.

Chuck E Cheese är en stor råtta som älskar ost och bor i en pizzeria/spelhall/lekstuga för många barn. Där framstod uppvaktningen i nallaaffären som liten. Uppläget var följande: De barn som var med på kalaset fick varsin mugg med spelmynt och fick ägna 40 minuter att använda dem i spelapparater som spottade ut ett antal biljetter. Ju fler biljetter, desto finare leksak fick man med sig hem i slutet av kalaset. När barnen vunnit några biljetter var det pizzadags, Dora önskade sig såklart hawaii, hennes favorit. Efter pizzan kom så själva gratulationshändelsen när Chuck E och personal i pizzerian kom in under en rockig barnshowsignatur och marcherade tillsammans med barnen runt hela restaurangen och ställde sedan upp Dora på en stol medan alla sjöng och klappade händerna. Dora höll ihop hela tiden och spelade med men när det var dags för att gå in i "the ticket blaster" (se länken ovan) sa hon nej. Ett släktingbarn till Goskas ställde upp som ersättare och tillbringade 30 sekunder i en cylinder full med små biljetter som flög omkring helt okontrollerat tack vare en stor fläkt.
Sedan var det dags för medhavd, hemgjord jordgubstårta och mera spel i arkadmaskinerna för mer biljetter. Hela äventyret varade i tre timmar och vi åkte hem med en lycklig, trött dotter och en son som var avundsjuk på att hans kalas minsann inte ens "var i närheten" av det hon hade fått uppleva.